Titti Knutsson Blogg

Arkiv för kategori Kommunikation

Prata om problem och investera för framtiden

Förra veckan knivskars två personer på IKEA i Västerås. Den här veckan tre personer i Norrköping. Båda gärningsmännen hade blivit tokiga på grund av en outhärdlig livssituation. Den ena hade fått avslag på sin asylansökan, den andra fallit ner i gapet mellan psykiatrin och missbruksvården. Jag tänker att alla samhällsproblem som kan göra människor så desperata behöver åtgärdas men finner att bara ett av dem figurerar i debatten.

Att hitta siffror som säger sig beskriva vad invandring och integration kostar är inga problem. Svårigheten blir att hitta korrekta siffror eftersom alla parter i den infekterade debatten friserar dem efter sitt eget huvud. Den mest trovärdiga jag hittar idag kommer från Joakim Ruist, forskare vid Institutionen för nationalekonomi med statistik på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Han har gjort en studie som publicerades nu i vintras där den årliga nettokostnaden för flyktinginvandringen beräknats. Alltså enbart flyktinginvandring – inte utbytesstudenter och eller superingenjörer som importeras till våra exportföretag eller hemvändande utlandssvenskar – utan just flyktingar. Enligt honom kostar de Sverige 50 miljarder per år. Pengar som alltså kunde sparas in om vi stängde gränserna för folk som flyr från världens ohyggligheter.

Den andra desperadon då? Missbrukaren i Norrköping – vad kostar han och hans medmissbrukare? Siffrorna blir genast svårare att hitta men enligt regeringens särskilda utredare Gerhard Larsson, som står bakom den statliga missbruksutredning som avslutades 2011, går det loss på ungefär 150 miljarder per år. Det är några år sedan men problemet med droger har knappast minskat sedan dess och kostar antagligen samhället lika mycket, eller mer, även idag.

Det vore kanske vettigt om debatten inte enbart handlade om invandring när den lika gärna, eller kanske till och med hellre, kunde handla om samhällets problem med, och kostnader för, droger och missbruk?

Jag inser att de här siffrorna inte är jämförbara rakt av. Det går naturligtvis inte heller att ställa olika utsatta grupper mot varandra och vore förstås förfärligt om människor reducerades till enbart kostnader och siffror i tabeller.

Men jag är övertygad om att varje krona som hjälper en människa i nöd är en väl spenderad krona och en investering för framtiden. Eftersom alla människor kan bidra till samhället, bara de får näsan över vattenytan. Både före detta missbrukare och före detta flyktingar. Så låt det kosta. Låt oss fortsätta investera för framtiden och låt oss prata om fler bekymmer än invandringen; om den nu över huvud taget är ett bekymmer när vi för bara 50 miljarder får både möjlighet att hjälpa människor i nöd och ett antal driftiga och modiga nya medborgare.

Källor:
Om Joakim Ruist studie:
http://handels.gu.se/om_handelshogskolan/Nyheter/fulltext/ny-studie-om-flyktinginvandringen-och-de-offentliga-finanserna.cid1274535
http://www.metro.se/nyheter/forsta-studien-sa-mycket-kostar-flyktinginvandringen-sverige/EVHobx!UYfvr5562RciA/
Om missbruksutredningen:
http://www.svd.se/missbruket-kostar-150-miljarder_5606385

Du gamla, du fria …

Så här i nationaldagstider kan det väl passa bra att kommentera den svenska nationalsången? Jag har länge haft lite trubbel med den. Eller egentligen alltid. Jag har aldrig varit så mycket för det där nationalistiskt pampiga, och de för mig tydliga referenserna till stormaktstiden i andra versen har jag alltid funnit smått vämjeliga. Det var verkligen inte någon trevlig period i Sveriges historia.
Ni vet, de här:

Du tronar på minnen från fornstora da’r, 
Då ärat ditt namn flög över jorden;
Jag vet att du är och blir vad du var,

Som ordvrängare har jag dock lärt mig att ord alltid går att förstå på mer än ett sätt. När det gäller de här tre raderna intalar jag mig därför numera att de handlar om de fornstora dar när det gamla fria och neutrala Sverige hade en självständig utrikespolitik. Den där perioden när solidaritet med fattiga länder och folk var en lika självpåtagen som självklar plikt – en politisk hållning som färgade av sig på allt och som formade självbilden för åtminstone min generation skolelever.

Den tredje raden får bära hoppet som jag har, att svenskarna i gemen fortfarande skulle uppskatta en sådan politik, i både ord och handling. Och att det är det som får oss att vilja leva och dö här.

PS Jag har skrivit om det här tidigare. På facebook. Hoppas ni som läste det har överseende :)

 

Kultureliten finns!

Jag har nyligen varit på två seminarier, ett i Stockholm och ett i Göteborg. Det ena handlade om sakprosans ställning i skolan och det andra om ”Historierna som skildrar verkligheten”; de som så ofta saknas, om man vill skildra all verklighet. Allas verklighet. Och inte bara medelklassens. Båda ämnena är förstås angelägna och de ideellt arbetande arrangörerna har naturligtvis goda bevekelsegrunder och ädla syften.

Och ändå. Vilka var vi? Med något undantag medelklass. Högutbildad medelklass. I flera fall redovisades studier av människor som har det sämre ställt för att vi skulle kunna resonera om hur kunskap genom välskriven sakprosa skulle kunna sippra ner i skolsystemet och nå även de minst studiemotiverade. Och hur berättelser från marginaliserade grupper ska kunna sippra i motsatt riktning och få genomslag i kulturliv och debatt.

Språket som användes var snårigt. Akademiskt. Teoretiskt. Samtalet som fördes krävde förkunskaper och tillgång till en exklusiv terminologi. Ungefär som det jag just skrev.

För första gången inser jag på allvar att det faktiskt finns en kulturelit som tycker att begrepp som postmodernism och sociokulturell kontext är lika enkla att hantera som filmjölk och lönehelg. Att det finns ett språk på den kulturella parnassen som effektivt håller oinvigda på avstånd. Att de har sitt egna språk, precis som andra yrkesgrupper, med den skillnaden är att de här människorna, uppriktigt, vill försöka nå fram till samma personer som de just exkluderat. De som inte har tillträde. De som har viktigare saker för sig. Typ livet.