Titti Knutsson Blogg

Arkiv för kategori Krig och fred

Maktens kluvna tungor

När forskare undersöker vilka egenskaper vi gillar och ogillar hos våra medmänniskor (i det verkliga livet, alltså, inte bara på Facebook) hamnar ofta falskhet i toppen på listan över misshagliga egenskaper. Vi tycker det är viktigt att kunna lita på varandra och på varandras utsagor. Det är nog självklart för de flesta när det gäller personliga relationer, men jag tycker det är anmärkningsvärt hur mycket falskhet våra makthavare kommer undan med.

Var och varannan kommun har exempelvis högt ställda visioner om att just deras område ska bli fossilfritt, eller åtminstone sänka sina utsläpp rejält, före 2050. Det är fina visioner som skulle vara fullt möjliga att uppnå om inte samma kommunalpolitiker på nästa möte bestämde sig för att låta uppföra ännu fler trafikdrivande externa handelscentrum, ännu fler och bredare bilvägar och ännu fler parkeringshus, istället för att satsa på kollektivtrafik och bra cykelbanor.

Internationellt säger sig Sverige arbeta för världsfreden. Vi vill in i FN:s säkerhetsråd och har på sistone tagit på oss ledartröjan när det gäller att ta emot flyktingar från krigsdrabbade länder. Det är förstås fantastiskt bra. Om en bortser ifrån att svenska vapen och övervakningssystem samtidigt används för att förfölja människorättsaktivister och åsamkar dem som inte kunnat fly både lidande och död. En etiskt sund och logisk konsekvens av de pågående konflikterna skulle naturligtvis vara att omedelbart upphöra med all export av krigsmateriel och vapenstödjande system.

Sånt är livet, sjöng Anita Lindblom en gång; så mycket falskhet bor det där …
Men måste det vara så? Måste vi verkligen gilla läget och gå med på att politiken både lokalt och globalt är full av falskhet?

Läs också gärna Erik Wallstens utmärkta krönika ”Att kasta pengar i sjön” från Östgöta Correspondenten 9 oktober.

Det komplicerade lilla, och det enkla stora …

Jag har i dagarna läst många kommentarer om hur komplicerad världen är och hur vanskligt det är med förenklingar. Må så vara. I alla fall när det gäller enskilda frågor. Att, till exempel, skylla situationen i Syrien enbart på den fyra år långa och extrema torka som föregick kriget leder till förstås snett. Ett stabilt land med hyggligt effektiva myndigheter och en regim som respekterar sina medborgares lika värde har förstås bättre möjligheter att hantera klimatrelaterade påfrestningar som torka och översvämningar än en nation som styrs av en maktfullkomlig diktator med föga intresse för mänskliga rättigheter och demokrati. Kalifornien har haft torka sedan 2012 och där har vi än så länge bara hört lite gruff om hur korkat det är att en del lantbrukare odlar törstiga mandlar istället för torktåligare grödor.

Jag tänker att det, paradoxalt nog, ibland är lättare att hitta begripliga och ”enkla” men ändå korrekta förklaringar när det gäller de stora sammanhangen. Kanske helt enkelt därför att det är samma systemfel som ligger bakom det mesta som gått snett här i världen.

En ojämlik fördelning av resurser och makt ställer fattiga och maktlösa människor inför stora frustrationsgap – och har gjort så i långliga tider. Nu tillkommer effekterna av det förändrade klimatet som slår hårt mot vissa delar av världen där det späder på fattigdom, maktlöshet och frustration ytterligare.

Den uppdämda frustrationen får sitt utlopp i allt från fredliga protester till våldsamma upplopp; i regioner, nationer, städer och stadsdelar. Den driver människor på flykt och gör dem till lättfångade byten för religiösa och politiska fanatiker som utlovar en bättre tillvaro till alla som svär dem tro och lydnad.

Förutom att ge hjälp och stöd till de akut nödlidande måste vi därför också orka arbeta politiskt för kraftfulla och långsiktiga åtgärder mot klimatförändringen och för ökad jämlikhet – i Sverige och i resten av världen.

Så enkelt är det.

Lästips:
Boken ”Jämlikhetsanden – Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen
En artikel från i maj, av meteorologen Martin Hedberg: ”Torkan i Kalifornien skapar konflikter

Roten till det onda

För nio år sedan, 2006, skrev jag texter till en vandringsutställning om klimatfrågan, producerad av Riksutställningar i samarbete med Naturhistoriska riksmuseet. Under researchen lärde jag mig mycket nytt, bland annat om de scenarier som fanns kring hur klimatförändringarna skulle kunna orsaka konflikter i och flyktingströmmar från drabbade regioner och länder. Värst skulle det, förutsåg forskarna, kunna bli i redan instabila regioner som Sahelområdet i Afrika och Mellanöstern. Dels därför att de områdena skulle drabbas av klimatförändringarna både tidigt och hårt men också för att länderna i de här områdena ansågs sakna tillräckligt stabila samhällsstrukturer för att hantera till exempel långvarig torka.

Om de här länderna drabbades av extrema väderhändelser var risken stor, menade forskarna, att deras medborgare i sin förtvivlan skulle vända sig mot varandra men också att de skulle kunna bli lätta byten för extrema rörelser som erbjuder förenklade svar och lösningar. Det skulle kunna uppstå väpnade konflikter som i sin tur skulle kunna orsaka stora folkförflyttningar, inom och mellan länderna – men också flyktingströmmar till Europa.

I de här områdena ligger länder som exempelvis Etiopien, Mali, Somalia, Irak, Afghanistan och, förstås, Syrien.

Jag minns inte längre namnen på de där forskarna men skulle inte bli förvånad om de oavbrutet och med bistra miner muttrar ”vad var det vi sa?!”
Och jag tänker att vi borde lyssna mer på forskarna och mindre på media.
Precis som han, Hans Rosling, säger. Och årets mesta sommarpratare Johan Rockström.

Vi borde nog ta oss en funderare över helhetsbilden innan vi dras med i det ena eller andra lägret, för eller emot den ena eller andra sidan. För kanske är vi alla drabbade. Kanske är vi alla en del av problemet; och kanske kan vi också, på riktigt, bli delaktiga i lösningen.

Den senaste veckan har visat att vi klarar att sätta press på beslutsfattarna när det gäller de akuta symptomen.
Då borde vi väl kunna göra det också när det gäller de riktigt stora frågorna?

Och så lite länkar till olika media 😉
Artikel i TIME: ”How climate change is behind the surge of migrants to Europe
Artikel i DN (inom ramen för kampanjen #jagdelar) med både Hans Rosling och Johan Rockström:
En stark röst från folket kan få direkt påverkan på politiken”

En till, av Karin Bojs i dagens (8/9) DN: ”Med torkan kom kriget och alla flyktingar

Titta inte bort!

Visa nu att du är modig och
bevisa för dig själv att
du fortfarande är
en människa
 
Titta och lyssna på barnen
när de skriker efter hjälp och
låt skriken trasa sönder ditt hjärta
 
Det finns plats för alla som
vill och vågar hjälpa
och i alla ingår
du och jag
 
De skrikande barnen
behöver också
dig och mig
 
Det första vi kan göra är
det enklaste i världen;
är att vägra låta bli att lyssna och
att inte titta bort
 
Kanske kan detta första steg
detta lilla, lilla myrsteg
ta oss närmare beslutet att
faktiskt hjälpa till

Vardag i skuggan

Det händer att jag vaknar mitt i natten med ett förslag från mitt undermedvetna på hur jag ska lösa en eller annan berättarteknisk fnurra. Det är däremot mycket ovanligt att andras texter tränger rätt ner i djupet och blandar sig i mina drömmar. Jag kan faktiskt inte minnas att det har hänt förut men Astrid Lindgrens ”Krigsdagböcker 1939-1945” har gett mig mardrömmar, så där surrealistiskt verkliga som bara drömmar kan vara.

Astrid läser, och skriver, om kriget som rasar alldeles intill Sveriges gränser. Hon förfasar sig över nyheterna som når henne genom tidningar och radio och över de personliga vittnesmål hon tar del av på sitt arbete på brevcensuren. Hon förfasar sig, hon är tacksam och hon skäms. Hon är tacksam att regeringen lyckats hålla Sverige utanför kriget men skäms över den tyska permittenttrafiken som tillåts på svenska järnvägar. Hon är tacksam och skamsen på samma gång över familjen Lindgrens relativa välstånd. Hon skäms och förfasar sig samtidigt som hon arbetar, sköter hemmet, firar barnens födelsedagar, gör utflykter och annat sådant som en vanlig liten människa kan hitta på att göra i sin vardag. Som vi alla gör, hela tiden.

Kanske är det därför hennes anteckningar tränger igenom alla mina försvar. För att hon låter de bekanta vardagbestyren hjälpa mig att komma nära och får mig att fundera på om någonting egentligen har förändrats. Människans grymhet manifesteras fortfarande strax bortom vår vardag. Fanatiska ideologier lockar även idag till sig de mest utsatta och besvikna och förmår dem att begå de mest bestialiska handlingar, så att de skrämmer vettet och kärleken ur oss andra. Och vi traskar på i våra vanliga små vardagsliv i skuggan av denna vetskap, utan att kunna göra annat än att skämmas. Utan att kunna, eller utan att våga.
För det kan väl ändå inte vara så att vi inte orkar? Att vi bara är lata? För vilka är vi då?
Bara små lortar, gott folk. Bara små lortar.

Eller som Astrid skriver:
”Vad vi är avundsvärda, som är i den situationen, att vi får och kan hjälpa.”

Du gamla, du fria …

Så här i nationaldagstider kan det väl passa bra att kommentera den svenska nationalsången? Jag har länge haft lite trubbel med den. Eller egentligen alltid. Jag har aldrig varit så mycket för det där nationalistiskt pampiga, och de för mig tydliga referenserna till stormaktstiden i andra versen har jag alltid funnit smått vämjeliga. Det var verkligen inte någon trevlig period i Sveriges historia.
Ni vet, de här:

Du tronar på minnen från fornstora da’r, 
Då ärat ditt namn flög över jorden;
Jag vet att du är och blir vad du var,

Som ordvrängare har jag dock lärt mig att ord alltid går att förstå på mer än ett sätt. När det gäller de här tre raderna intalar jag mig därför numera att de handlar om de fornstora dar när det gamla fria och neutrala Sverige hade en självständig utrikespolitik. Den där perioden när solidaritet med fattiga länder och folk var en lika självpåtagen som självklar plikt – en politisk hållning som färgade av sig på allt och som formade självbilden för åtminstone min generation skolelever.

Den tredje raden får bära hoppet som jag har, att svenskarna i gemen fortfarande skulle uppskatta en sådan politik, i både ord och handling. Och att det är det som får oss att vilja leva och dö här.

PS Jag har skrivit om det här tidigare. På facebook. Hoppas ni som läste det har överseende :)

 

Virunga

Idag när regnet strilar ner har jag och maken sett Leonardo de Caprios film ”Virunga” om nationalparken i östra Kongo där världens sista bergsgorillor bor. Det är inte en bra plats att bo på om man vill äta, sova, kela och leka i lugn och ro, eftersom det sedan tjugo år pågår ett blodigt inbördeskrig i området. Ett krig mellan olika rebellgrupper, regeringstrupper och en FN-ledd fredsbevarande styrka.

I filmen berättas om hur det brittiska oljebolaget SOCO intrigerar i området, på jakt efter möjliga oljefyndigheter; en av de rikedomar som verkar vara kontinentens eviga förbannelse. Bolagets representanter smygfilmas av en kvinnlig reporter och ger uttryck för allehanda rasistiska och gammalkoloniala åsikter. Filmen visar hur girigheten griper omkring sig i lokalsamhället där betrodda personer låter sig mutas till medgörlighet. Filmskaparna varvar sedan scenerna med soldater och cyniska girigbukar med rörande klipp där vi får möta charmiga omhändertagna, försvarslösa gorillaungar och deras skötare som sitter inne med mycken klokskap och är filmens verkliga hjälte. Berättelsens ”point of no return” infinner sig när gorillabarnhemmet hamnar mitt i korselden mellan regeringstrupperna och rebellerna i den beryktade M23-gerillan.

Det är skickligt gjort, dramaturgiskt korrekt och det har haft effekt eftersom SOCO lämnade området i juni 2014. Och det får mig att tänka att det kanske är så här vi ska tas med världens orättvisor? Genom att använda klassiska berättartekniska knep kan vi kanske väcka en slumrande opinion även i det lilla, när naturområden, sjöstränder och åkermark här hemma hotas av exploatering? Kanske är det rent av effektivare än att, som maken just gör, skriva svar på torra remisser i den lokala demokratin? I så fall har vi som arbetar med berättelserna mycket att göra. Och ett stort ansvar.

Filmen kan du se på exempelvis Netflix.
Den har också en egen hemsida där en av nyheterna är att filmen kommer att visas över hela Afrika nu i maj.
Här är en artikel i ”The Guardian”, som bland annat beskriver vad som hänt efter filmen.

Allvarliga män och lekfulla vuxna

I påskas var jag med familjen i Berlin. Resan är värd mer än ett inlägg men jag börjar med besöket på Teufelsberg, som var en av höjdpunkterna.

Teufelsberg är inget naturligt berg utan består av resterna från det sönderbombade Berlin. Det var hit lastbilarna gick. Med tegel, sten och bråte. Nu är det ett berg. Alltså, inte en kulle. Utan ett berg.

Ovanpå berget, som sticker upp över omgivningen på ett för radiovågor fördelaktigt sätt, byggde USA och Storbritannien en radaranläggning under kalla kriget. Här arbetade 1 500 personer med att lyssna av radiotrafiken i Öst. All radiotrafik. Det blev många rapporter på många papper. De som inte var intressanta buntades ihop, brändes och försåg den stora anläggningen med värme.

När muren föll 1989 förlorade platsen sin strategiska betydelse och något år senare övergavs den. Sedan dess har turerna kring berget och den tomma radaranläggningen varit många. Den såldes till en affärsman som ville bygga ett lyxhotell på berget men som fick en stark opionion mot sig. Lokalbefolkningen är rädd om naturen på och omkring berget och vill helst inte ha någon verksamhet där alls.

Teufelberg vy

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under tiden som diskussionen pågick klippte folk hål i stängslet och tog den gamla radaranläggningen i besittning. Flyttade in. Med sig hade de gamla möbler och pinaler, sin skaparlust, sin vrede och sina burkar med sprayfärg.

Nu ordnas informella visningar på platsen som är rankad som ett av världens förnämligaste gallerier för graffitti. Husen är trasiga och marken full av skräp men det blommar av färg och form som kreativa uttryck för ett slags motstånd.

Vi följer guiden genom den största byggnaden upp i den högsta radardomen. Beundrar utsikten och målningarna. Och jag tänker på vad det här egentligen är för en märklig plats men det är en av de andra deltagarna som sätter ord på den hoppfulla paradoxen. Att anläggningar som byggs av allvarliga män kan tas över av lekfulla vuxna.

FullSizeRender

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Teufelsberg ligger i Berlins utkant, man tar S-bahn till stationen som heter Grünewald och frågar sig fram. Eller går mot kolonistugeområdet tills man ser berget och kan sikta rätt.