Titti Knutsson Blogg

Arkiv för kategori Djur och natur

Jag har hört träden skrika

En kväll nyligen var jag ute med vänner och hundar för att träna personsök i en skog. En mycket fin, gles blandskog där hällmarken klär sig i lingonris och renlav. Där sänkorna är fyllda med vitmossa och svart survatten och där livskraftigt blåbärsris täcker marken mellan träden. En sådan där skog som finns överallt. Eller fanns. För de blir allt ovanligare. Numera finns de fläckvis bevarade på ägor där någon tjurig bonde satt sig på tvären mot det rådande stordriftstänket, i nationalparker och naturreservat; men också i många tätortsnära rekreationsskogar. Alltså de skogar svenskarna oftast besöker. Kanske är det därför så få protesterar?

Kanske är vi bara några få som vet hur många artfattiga granhelveten det finns där ute? Hur många trettioåriga hyggen som fortfarande är oframkomliga? Hur många olikåldriga blandskogar som faller och ersätts med planterad barrskog i raka rader? Hur många meterdjupa körspår som lämnas utan åtgärd när de varmare vintrarna inte längre ger någon bärande tjäle?

Självklart ska våra skogar fortsätta brukas men det måste väl inte innebära att vi hugger kalrent och kör sönder dem med dyra, fossildrivna maskiner som måste gå dygnet runt för att ägarens ekonomi ska gå ihop?

Vi var i skogen i fyra timmar den där kvällen och hela tiden hörde vi ljuden från avverkningen som pågick en bit bort. Genom det lågfrekventa bullret från själva maskinen skar det metalliska skriet när träden kapades och med tunga, dova dunsar föll till marken där de kvistades och barkades med ett knäckande, sprättande ljud.

Det blev så påtagligt för oss vad som pågick. Att det var en våldshandling, ett respektlöst övergrepp baserat på ett föråldrat, industriellt tänkande som fick jättarna på fall.

Och jag tänker att det vore kanske bra om fler fick dela den upplevelsen.
Om fler fick höra träden skrika.

Virunga

Idag när regnet strilar ner har jag och maken sett Leonardo de Caprios film ”Virunga” om nationalparken i östra Kongo där världens sista bergsgorillor bor. Det är inte en bra plats att bo på om man vill äta, sova, kela och leka i lugn och ro, eftersom det sedan tjugo år pågår ett blodigt inbördeskrig i området. Ett krig mellan olika rebellgrupper, regeringstrupper och en FN-ledd fredsbevarande styrka.

I filmen berättas om hur det brittiska oljebolaget SOCO intrigerar i området, på jakt efter möjliga oljefyndigheter; en av de rikedomar som verkar vara kontinentens eviga förbannelse. Bolagets representanter smygfilmas av en kvinnlig reporter och ger uttryck för allehanda rasistiska och gammalkoloniala åsikter. Filmen visar hur girigheten griper omkring sig i lokalsamhället där betrodda personer låter sig mutas till medgörlighet. Filmskaparna varvar sedan scenerna med soldater och cyniska girigbukar med rörande klipp där vi får möta charmiga omhändertagna, försvarslösa gorillaungar och deras skötare som sitter inne med mycken klokskap och är filmens verkliga hjälte. Berättelsens ”point of no return” infinner sig när gorillabarnhemmet hamnar mitt i korselden mellan regeringstrupperna och rebellerna i den beryktade M23-gerillan.

Det är skickligt gjort, dramaturgiskt korrekt och det har haft effekt eftersom SOCO lämnade området i juni 2014. Och det får mig att tänka att det kanske är så här vi ska tas med världens orättvisor? Genom att använda klassiska berättartekniska knep kan vi kanske väcka en slumrande opinion även i det lilla, när naturområden, sjöstränder och åkermark här hemma hotas av exploatering? Kanske är det rent av effektivare än att, som maken just gör, skriva svar på torra remisser i den lokala demokratin? I så fall har vi som arbetar med berättelserna mycket att göra. Och ett stort ansvar.

Filmen kan du se på exempelvis Netflix.
Den har också en egen hemsida där en av nyheterna är att filmen kommer att visas över hela Afrika nu i maj.
Här är en artikel i ”The Guardian”, som bland annat beskriver vad som hänt efter filmen.