Titti Knutsson Blogg

Arkiv för kategori Sett och läst

Helheten och delarna

Jag var nyligen och lyssnade på Mozarts Requiem i Hedvigs kyrka här i Norrköping. Alltså det var inte bara jag. Kyrkan var proppfull med folk och flera fick stå längst bak. Själv satt jag på en extrastol utmed ena långsidan. Nittio sångare från tre olika körer och tjugo musiker framförde den känslosamma och starka musiken och jag vet inte vad alla andra tänkte på men själv tänkte jag på att det är väl ändå alldeles fantastiskt vad vi människor kan åstadkomma när vi hjälps åt. När olika stämmor blir en kör. När olika instrument spelas till musik. När våra olikheter får haka i varandra och bilda en ny helhet som är så oändligt mycket större än bara summan av de ingående delarna.

Och jag tänker att vi har våra finaste stunder som människor när vi ingår i en helhet tillsammans med andra. När vi åstadkommer något storartat ihop.

Saker att göra saknas inte men kanske saknar många av oss sammanhang. Kanske måste vi våga närma oss varandra innan våra olikheter kan adderas till en ny kraftfull helhet.

Här kan du lyssna på den vackra Lacrimosa som är en del av Mozarts Requiem (länk till Spotify).
Inte vore det något om alla sjöng unisont?
Det visste han. Mozart.
Och det vet du och jag.
Innerst inne vet vi det.
Att ensamma är vi inget.
Åstadkommer vi så lite.

Vardag i skuggan

Det händer att jag vaknar mitt i natten med ett förslag från mitt undermedvetna på hur jag ska lösa en eller annan berättarteknisk fnurra. Det är däremot mycket ovanligt att andras texter tränger rätt ner i djupet och blandar sig i mina drömmar. Jag kan faktiskt inte minnas att det har hänt förut men Astrid Lindgrens ”Krigsdagböcker 1939-1945” har gett mig mardrömmar, så där surrealistiskt verkliga som bara drömmar kan vara.

Astrid läser, och skriver, om kriget som rasar alldeles intill Sveriges gränser. Hon förfasar sig över nyheterna som når henne genom tidningar och radio och över de personliga vittnesmål hon tar del av på sitt arbete på brevcensuren. Hon förfasar sig, hon är tacksam och hon skäms. Hon är tacksam att regeringen lyckats hålla Sverige utanför kriget men skäms över den tyska permittenttrafiken som tillåts på svenska järnvägar. Hon är tacksam och skamsen på samma gång över familjen Lindgrens relativa välstånd. Hon skäms och förfasar sig samtidigt som hon arbetar, sköter hemmet, firar barnens födelsedagar, gör utflykter och annat sådant som en vanlig liten människa kan hitta på att göra i sin vardag. Som vi alla gör, hela tiden.

Kanske är det därför hennes anteckningar tränger igenom alla mina försvar. För att hon låter de bekanta vardagbestyren hjälpa mig att komma nära och får mig att fundera på om någonting egentligen har förändrats. Människans grymhet manifesteras fortfarande strax bortom vår vardag. Fanatiska ideologier lockar även idag till sig de mest utsatta och besvikna och förmår dem att begå de mest bestialiska handlingar, så att de skrämmer vettet och kärleken ur oss andra. Och vi traskar på i våra vanliga små vardagsliv i skuggan av denna vetskap, utan att kunna göra annat än att skämmas. Utan att kunna, eller utan att våga.
För det kan väl ändå inte vara så att vi inte orkar? Att vi bara är lata? För vilka är vi då?
Bara små lortar, gott folk. Bara små lortar.

Eller som Astrid skriver:
”Vad vi är avundsvärda, som är i den situationen, att vi får och kan hjälpa.”

Det måste få vara roligt!

Jag läser vidare i Svante Axelssons utmärkta bok ”Vår tid är nu – tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen” och kom idag till stycket nedan som fick mig att minnas hur vi våren 2014 var några individer som fick kämpa hårt för att ge kulturen sitt rättmätiga utrymme på Klimatriksdag 2014. För visst har han rätt i att delar av miljörörelsen präglas av samma negativa och exkluderande normer som många religiösa samfund. Det ska helt enkelt inte vara roligt. Tvärt om förväntas anhängarna genomgå olika former av stålbad på sin smala väg mot, den ofta individuella, lyckan. Syndarna, avfällingarna och de otrogna hundarna exkluderas ur gemenskapen, betraktas med illa dolt förakt och får bära tunga bördor av synd och skam där de utan minsta eftertanke rumlar längs den breda vägen. I de mest extrema fallen förbjuds allt vad underhållning och nöje heter. Ungefär som delar av arrangörsgruppen bakom Klimatriksdag 2014 hävdade att en klimatriksdag är så allvarliga saker att det var tveksamt om den lämpade sig som skådeplats för musik, teater och konst.
Själv instämmer jag hellre med Robban Broberg som redan på 1970-talet sjöng att det måste få vara roligt att göra revolution.
Och med Henning Mankell som i gårdagens Babel slog fast att litteraturen inte kan förändra världen, men att världen inte går att förändra utan litteratur.
För hur ska vi kunna nå ut om vi föraktar stora delar av mänskligheten och förnekar dem berättelserna och allt som är spännande, vackert och roligt?

Ur Svante Axelssons bok

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur Svante Axelssons ”Vår tid är nu”, Ordfront förlag 2014.

 

Den enda vägen, på TV

Kommer ni ihåg räknenissarna och juppisarna? Jag minns inte ens hur vi brukade stava det där, juppie? Yuppie? Är det en förkortning, eller vad? Plötsligt minns jag ingenting från de där åren. Ekonomi har jag dessutom alltid varit ofattbart dålig på, och ointresserad av. Till nu, kanske. För ikväll såg jag Erik Sandbergs dokumentär ”Den enda vägens politik” på SVT2.

Om inte du heller vet så mycket om nationalekonomernas inflytande över politiken, och därmed allas våra liv, tycker jag att du ska se den. Sedan kan vi diskutera om politiker är kappvändare eller bara dumma i huvudet. Nej, förlåt. De vill förstås väl, som alla vi andra, och är måna om att göra rätt. Fast ibland blir det ändå fel. För både dem och oss andra. Fast deras misstag får rätt stora konsekvenser jämfört med våra.

Vi kanske skulle ta och hjälpa dem på traven litegrann? Som han, den där Piketty, föreslår.

P.S.
Han den där Erik Sandberg, filmaren, föreläste på seminariet i Göteborg som jag ondgjorde mig över i mitt förra inlägg.
Fast hans föredrag missade jag.
Av misstag.