Titti Knutsson Blogg

Helheten och delarna

Jag var nyligen och lyssnade på Mozarts Requiem i Hedvigs kyrka här i Norrköping. Alltså det var inte bara jag. Kyrkan var proppfull med folk och flera fick stå längst bak. Själv satt jag på en extrastol utmed ena långsidan. Nittio sångare från tre olika körer och tjugo musiker framförde den känslosamma och starka musiken och jag vet inte vad alla andra tänkte på men själv tänkte jag på att det är väl ändå alldeles fantastiskt vad vi människor kan åstadkomma när vi hjälps åt. När olika stämmor blir en kör. När olika instrument spelas till musik. När våra olikheter får haka i varandra och bilda en ny helhet som är så oändligt mycket större än bara summan av de ingående delarna.

Och jag tänker att vi har våra finaste stunder som människor när vi ingår i en helhet tillsammans med andra. När vi åstadkommer något storartat ihop.

Saker att göra saknas inte men kanske saknar många av oss sammanhang. Kanske måste vi våga närma oss varandra innan våra olikheter kan adderas till en ny kraftfull helhet.

Här kan du lyssna på den vackra Lacrimosa som är en del av Mozarts Requiem (länk till Spotify).
Inte vore det något om alla sjöng unisont?
Det visste han. Mozart.
Och det vet du och jag.
Innerst inne vet vi det.
Att ensamma är vi inget.
Åstadkommer vi så lite.

Maktens kluvna tungor

När forskare undersöker vilka egenskaper vi gillar och ogillar hos våra medmänniskor (i det verkliga livet, alltså, inte bara på Facebook) hamnar ofta falskhet i toppen på listan över misshagliga egenskaper. Vi tycker det är viktigt att kunna lita på varandra och på varandras utsagor. Det är nog självklart för de flesta när det gäller personliga relationer, men jag tycker det är anmärkningsvärt hur mycket falskhet våra makthavare kommer undan med.

Var och varannan kommun har exempelvis högt ställda visioner om att just deras område ska bli fossilfritt, eller åtminstone sänka sina utsläpp rejält, före 2050. Det är fina visioner som skulle vara fullt möjliga att uppnå om inte samma kommunalpolitiker på nästa möte bestämde sig för att låta uppföra ännu fler trafikdrivande externa handelscentrum, ännu fler och bredare bilvägar och ännu fler parkeringshus, istället för att satsa på kollektivtrafik och bra cykelbanor.

Internationellt säger sig Sverige arbeta för världsfreden. Vi vill in i FN:s säkerhetsråd och har på sistone tagit på oss ledartröjan när det gäller att ta emot flyktingar från krigsdrabbade länder. Det är förstås fantastiskt bra. Om en bortser ifrån att svenska vapen och övervakningssystem samtidigt används för att förfölja människorättsaktivister och åsamkar dem som inte kunnat fly både lidande och död. En etiskt sund och logisk konsekvens av de pågående konflikterna skulle naturligtvis vara att omedelbart upphöra med all export av krigsmateriel och vapenstödjande system.

Sånt är livet, sjöng Anita Lindblom en gång; så mycket falskhet bor det där …
Men måste det vara så? Måste vi verkligen gilla läget och gå med på att politiken både lokalt och globalt är full av falskhet?

Läs också gärna Erik Wallstens utmärkta krönika ”Att kasta pengar i sjön” från Östgöta Correspondenten 9 oktober.

Det komplicerade lilla, och det enkla stora …

Jag har i dagarna läst många kommentarer om hur komplicerad världen är och hur vanskligt det är med förenklingar. Må så vara. I alla fall när det gäller enskilda frågor. Att, till exempel, skylla situationen i Syrien enbart på den fyra år långa och extrema torka som föregick kriget leder till förstås snett. Ett stabilt land med hyggligt effektiva myndigheter och en regim som respekterar sina medborgares lika värde har förstås bättre möjligheter att hantera klimatrelaterade påfrestningar som torka och översvämningar än en nation som styrs av en maktfullkomlig diktator med föga intresse för mänskliga rättigheter och demokrati. Kalifornien har haft torka sedan 2012 och där har vi än så länge bara hört lite gruff om hur korkat det är att en del lantbrukare odlar törstiga mandlar istället för torktåligare grödor.

Jag tänker att det, paradoxalt nog, ibland är lättare att hitta begripliga och ”enkla” men ändå korrekta förklaringar när det gäller de stora sammanhangen. Kanske helt enkelt därför att det är samma systemfel som ligger bakom det mesta som gått snett här i världen.

En ojämlik fördelning av resurser och makt ställer fattiga och maktlösa människor inför stora frustrationsgap – och har gjort så i långliga tider. Nu tillkommer effekterna av det förändrade klimatet som slår hårt mot vissa delar av världen där det späder på fattigdom, maktlöshet och frustration ytterligare.

Den uppdämda frustrationen får sitt utlopp i allt från fredliga protester till våldsamma upplopp; i regioner, nationer, städer och stadsdelar. Den driver människor på flykt och gör dem till lättfångade byten för religiösa och politiska fanatiker som utlovar en bättre tillvaro till alla som svär dem tro och lydnad.

Förutom att ge hjälp och stöd till de akut nödlidande måste vi därför också orka arbeta politiskt för kraftfulla och långsiktiga åtgärder mot klimatförändringen och för ökad jämlikhet – i Sverige och i resten av världen.

Så enkelt är det.

Lästips:
Boken ”Jämlikhetsanden – Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen
En artikel från i maj, av meteorologen Martin Hedberg: ”Torkan i Kalifornien skapar konflikter

Roten till det onda

För nio år sedan, 2006, skrev jag texter till en vandringsutställning om klimatfrågan, producerad av Riksutställningar i samarbete med Naturhistoriska riksmuseet. Under researchen lärde jag mig mycket nytt, bland annat om de scenarier som fanns kring hur klimatförändringarna skulle kunna orsaka konflikter i och flyktingströmmar från drabbade regioner och länder. Värst skulle det, förutsåg forskarna, kunna bli i redan instabila regioner som Sahelområdet i Afrika och Mellanöstern. Dels därför att de områdena skulle drabbas av klimatförändringarna både tidigt och hårt men också för att länderna i de här områdena ansågs sakna tillräckligt stabila samhällsstrukturer för att hantera till exempel långvarig torka.

Om de här länderna drabbades av extrema väderhändelser var risken stor, menade forskarna, att deras medborgare i sin förtvivlan skulle vända sig mot varandra men också att de skulle kunna bli lätta byten för extrema rörelser som erbjuder förenklade svar och lösningar. Det skulle kunna uppstå väpnade konflikter som i sin tur skulle kunna orsaka stora folkförflyttningar, inom och mellan länderna – men också flyktingströmmar till Europa.

I de här områdena ligger länder som exempelvis Etiopien, Mali, Somalia, Irak, Afghanistan och, förstås, Syrien.

Jag minns inte längre namnen på de där forskarna men skulle inte bli förvånad om de oavbrutet och med bistra miner muttrar ”vad var det vi sa?!”
Och jag tänker att vi borde lyssna mer på forskarna och mindre på media.
Precis som han, Hans Rosling, säger. Och årets mesta sommarpratare Johan Rockström.

Vi borde nog ta oss en funderare över helhetsbilden innan vi dras med i det ena eller andra lägret, för eller emot den ena eller andra sidan. För kanske är vi alla drabbade. Kanske är vi alla en del av problemet; och kanske kan vi också, på riktigt, bli delaktiga i lösningen.

Den senaste veckan har visat att vi klarar att sätta press på beslutsfattarna när det gäller de akuta symptomen.
Då borde vi väl kunna göra det också när det gäller de riktigt stora frågorna?

Och så lite länkar till olika media 😉
Artikel i TIME: ”How climate change is behind the surge of migrants to Europe
Artikel i DN (inom ramen för kampanjen #jagdelar) med både Hans Rosling och Johan Rockström:
En stark röst från folket kan få direkt påverkan på politiken”

En till, av Karin Bojs i dagens (8/9) DN: ”Med torkan kom kriget och alla flyktingar

Titta inte bort!

Visa nu att du är modig och
bevisa för dig själv att
du fortfarande är
en människa
 
Titta och lyssna på barnen
när de skriker efter hjälp och
låt skriken trasa sönder ditt hjärta
 
Det finns plats för alla som
vill och vågar hjälpa
och i alla ingår
du och jag
 
De skrikande barnen
behöver också
dig och mig
 
Det första vi kan göra är
det enklaste i världen;
är att vägra låta bli att lyssna och
att inte titta bort
 
Kanske kan detta första steg
detta lilla, lilla myrsteg
ta oss närmare beslutet att
faktiskt hjälpa till

Prata om problem och investera för framtiden

Förra veckan knivskars två personer på IKEA i Västerås. Den här veckan tre personer i Norrköping. Båda gärningsmännen hade blivit tokiga på grund av en outhärdlig livssituation. Den ena hade fått avslag på sin asylansökan, den andra fallit ner i gapet mellan psykiatrin och missbruksvården. Jag tänker att alla samhällsproblem som kan göra människor så desperata behöver åtgärdas men finner att bara ett av dem figurerar i debatten.

Att hitta siffror som säger sig beskriva vad invandring och integration kostar är inga problem. Svårigheten blir att hitta korrekta siffror eftersom alla parter i den infekterade debatten friserar dem efter sitt eget huvud. Den mest trovärdiga jag hittar idag kommer från Joakim Ruist, forskare vid Institutionen för nationalekonomi med statistik på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Han har gjort en studie som publicerades nu i vintras där den årliga nettokostnaden för flyktinginvandringen beräknats. Alltså enbart flyktinginvandring – inte utbytesstudenter och eller superingenjörer som importeras till våra exportföretag eller hemvändande utlandssvenskar – utan just flyktingar. Enligt honom kostar de Sverige 50 miljarder per år. Pengar som alltså kunde sparas in om vi stängde gränserna för folk som flyr från världens ohyggligheter.

Den andra desperadon då? Missbrukaren i Norrköping – vad kostar han och hans medmissbrukare? Siffrorna blir genast svårare att hitta men enligt regeringens särskilda utredare Gerhard Larsson, som står bakom den statliga missbruksutredning som avslutades 2011, går det loss på ungefär 150 miljarder per år. Det är några år sedan men problemet med droger har knappast minskat sedan dess och kostar antagligen samhället lika mycket, eller mer, även idag.

Det vore kanske vettigt om debatten inte enbart handlade om invandring när den lika gärna, eller kanske till och med hellre, kunde handla om samhällets problem med, och kostnader för, droger och missbruk?

Jag inser att de här siffrorna inte är jämförbara rakt av. Det går naturligtvis inte heller att ställa olika utsatta grupper mot varandra och vore förstås förfärligt om människor reducerades till enbart kostnader och siffror i tabeller.

Men jag är övertygad om att varje krona som hjälper en människa i nöd är en väl spenderad krona och en investering för framtiden. Eftersom alla människor kan bidra till samhället, bara de får näsan över vattenytan. Både före detta missbrukare och före detta flyktingar. Så låt det kosta. Låt oss fortsätta investera för framtiden och låt oss prata om fler bekymmer än invandringen; om den nu över huvud taget är ett bekymmer när vi för bara 50 miljarder får både möjlighet att hjälpa människor i nöd och ett antal driftiga och modiga nya medborgare.

Källor:
Om Joakim Ruist studie:
http://handels.gu.se/om_handelshogskolan/Nyheter/fulltext/ny-studie-om-flyktinginvandringen-och-de-offentliga-finanserna.cid1274535
http://www.metro.se/nyheter/forsta-studien-sa-mycket-kostar-flyktinginvandringen-sverige/EVHobx!UYfvr5562RciA/
Om missbruksutredningen:
http://www.svd.se/missbruket-kostar-150-miljarder_5606385

Vardag i skuggan

Det händer att jag vaknar mitt i natten med ett förslag från mitt undermedvetna på hur jag ska lösa en eller annan berättarteknisk fnurra. Det är däremot mycket ovanligt att andras texter tränger rätt ner i djupet och blandar sig i mina drömmar. Jag kan faktiskt inte minnas att det har hänt förut men Astrid Lindgrens ”Krigsdagböcker 1939-1945” har gett mig mardrömmar, så där surrealistiskt verkliga som bara drömmar kan vara.

Astrid läser, och skriver, om kriget som rasar alldeles intill Sveriges gränser. Hon förfasar sig över nyheterna som når henne genom tidningar och radio och över de personliga vittnesmål hon tar del av på sitt arbete på brevcensuren. Hon förfasar sig, hon är tacksam och hon skäms. Hon är tacksam att regeringen lyckats hålla Sverige utanför kriget men skäms över den tyska permittenttrafiken som tillåts på svenska järnvägar. Hon är tacksam och skamsen på samma gång över familjen Lindgrens relativa välstånd. Hon skäms och förfasar sig samtidigt som hon arbetar, sköter hemmet, firar barnens födelsedagar, gör utflykter och annat sådant som en vanlig liten människa kan hitta på att göra i sin vardag. Som vi alla gör, hela tiden.

Kanske är det därför hennes anteckningar tränger igenom alla mina försvar. För att hon låter de bekanta vardagbestyren hjälpa mig att komma nära och får mig att fundera på om någonting egentligen har förändrats. Människans grymhet manifesteras fortfarande strax bortom vår vardag. Fanatiska ideologier lockar även idag till sig de mest utsatta och besvikna och förmår dem att begå de mest bestialiska handlingar, så att de skrämmer vettet och kärleken ur oss andra. Och vi traskar på i våra vanliga små vardagsliv i skuggan av denna vetskap, utan att kunna göra annat än att skämmas. Utan att kunna, eller utan att våga.
För det kan väl ändå inte vara så att vi inte orkar? Att vi bara är lata? För vilka är vi då?
Bara små lortar, gott folk. Bara små lortar.

Eller som Astrid skriver:
”Vad vi är avundsvärda, som är i den situationen, att vi får och kan hjälpa.”

Du gamla, du fria …

Så här i nationaldagstider kan det väl passa bra att kommentera den svenska nationalsången? Jag har länge haft lite trubbel med den. Eller egentligen alltid. Jag har aldrig varit så mycket för det där nationalistiskt pampiga, och de för mig tydliga referenserna till stormaktstiden i andra versen har jag alltid funnit smått vämjeliga. Det var verkligen inte någon trevlig period i Sveriges historia.
Ni vet, de här:

Du tronar på minnen från fornstora da’r, 
Då ärat ditt namn flög över jorden;
Jag vet att du är och blir vad du var,

Som ordvrängare har jag dock lärt mig att ord alltid går att förstå på mer än ett sätt. När det gäller de här tre raderna intalar jag mig därför numera att de handlar om de fornstora dar när det gamla fria och neutrala Sverige hade en självständig utrikespolitik. Den där perioden när solidaritet med fattiga länder och folk var en lika självpåtagen som självklar plikt – en politisk hållning som färgade av sig på allt och som formade självbilden för åtminstone min generation skolelever.

Den tredje raden får bära hoppet som jag har, att svenskarna i gemen fortfarande skulle uppskatta en sådan politik, i både ord och handling. Och att det är det som får oss att vilja leva och dö här.

PS Jag har skrivit om det här tidigare. På facebook. Hoppas ni som läste det har överseende :)

 

Jag har hört träden skrika

En kväll nyligen var jag ute med vänner och hundar för att träna personsök i en skog. En mycket fin, gles blandskog där hällmarken klär sig i lingonris och renlav. Där sänkorna är fyllda med vitmossa och svart survatten och där livskraftigt blåbärsris täcker marken mellan träden. En sådan där skog som finns överallt. Eller fanns. För de blir allt ovanligare. Numera finns de fläckvis bevarade på ägor där någon tjurig bonde satt sig på tvären mot det rådande stordriftstänket, i nationalparker och naturreservat; men också i många tätortsnära rekreationsskogar. Alltså de skogar svenskarna oftast besöker. Kanske är det därför så få protesterar?

Kanske är vi bara några få som vet hur många artfattiga granhelveten det finns där ute? Hur många trettioåriga hyggen som fortfarande är oframkomliga? Hur många olikåldriga blandskogar som faller och ersätts med planterad barrskog i raka rader? Hur många meterdjupa körspår som lämnas utan åtgärd när de varmare vintrarna inte längre ger någon bärande tjäle?

Självklart ska våra skogar fortsätta brukas men det måste väl inte innebära att vi hugger kalrent och kör sönder dem med dyra, fossildrivna maskiner som måste gå dygnet runt för att ägarens ekonomi ska gå ihop?

Vi var i skogen i fyra timmar den där kvällen och hela tiden hörde vi ljuden från avverkningen som pågick en bit bort. Genom det lågfrekventa bullret från själva maskinen skar det metalliska skriet när träden kapades och med tunga, dova dunsar föll till marken där de kvistades och barkades med ett knäckande, sprättande ljud.

Det blev så påtagligt för oss vad som pågick. Att det var en våldshandling, ett respektlöst övergrepp baserat på ett föråldrat, industriellt tänkande som fick jättarna på fall.

Och jag tänker att det vore kanske bra om fler fick dela den upplevelsen.
Om fler fick höra träden skrika.

Det måste få vara roligt!

Jag läser vidare i Svante Axelssons utmärkta bok ”Vår tid är nu – tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen” och kom idag till stycket nedan som fick mig att minnas hur vi våren 2014 var några individer som fick kämpa hårt för att ge kulturen sitt rättmätiga utrymme på Klimatriksdag 2014. För visst har han rätt i att delar av miljörörelsen präglas av samma negativa och exkluderande normer som många religiösa samfund. Det ska helt enkelt inte vara roligt. Tvärt om förväntas anhängarna genomgå olika former av stålbad på sin smala väg mot, den ofta individuella, lyckan. Syndarna, avfällingarna och de otrogna hundarna exkluderas ur gemenskapen, betraktas med illa dolt förakt och får bära tunga bördor av synd och skam där de utan minsta eftertanke rumlar längs den breda vägen. I de mest extrema fallen förbjuds allt vad underhållning och nöje heter. Ungefär som delar av arrangörsgruppen bakom Klimatriksdag 2014 hävdade att en klimatriksdag är så allvarliga saker att det var tveksamt om den lämpade sig som skådeplats för musik, teater och konst.
Själv instämmer jag hellre med Robban Broberg som redan på 1970-talet sjöng att det måste få vara roligt att göra revolution.
Och med Henning Mankell som i gårdagens Babel slog fast att litteraturen inte kan förändra världen, men att världen inte går att förändra utan litteratur.
För hur ska vi kunna nå ut om vi föraktar stora delar av mänskligheten och förnekar dem berättelserna och allt som är spännande, vackert och roligt?

Ur Svante Axelssons bok

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur Svante Axelssons ”Vår tid är nu”, Ordfront förlag 2014.