Titti Knutsson Blogg

Arkiv för kategori Mänskligt beteende

Helheten och delarna

Jag var nyligen och lyssnade på Mozarts Requiem i Hedvigs kyrka här i Norrköping. Alltså det var inte bara jag. Kyrkan var proppfull med folk och flera fick stå längst bak. Själv satt jag på en extrastol utmed ena långsidan. Nittio sångare från tre olika körer och tjugo musiker framförde den känslosamma och starka musiken och jag vet inte vad alla andra tänkte på men själv tänkte jag på att det är väl ändå alldeles fantastiskt vad vi människor kan åstadkomma när vi hjälps åt. När olika stämmor blir en kör. När olika instrument spelas till musik. När våra olikheter får haka i varandra och bilda en ny helhet som är så oändligt mycket större än bara summan av de ingående delarna.

Och jag tänker att vi har våra finaste stunder som människor när vi ingår i en helhet tillsammans med andra. När vi åstadkommer något storartat ihop.

Saker att göra saknas inte men kanske saknar många av oss sammanhang. Kanske måste vi våga närma oss varandra innan våra olikheter kan adderas till en ny kraftfull helhet.

Här kan du lyssna på den vackra Lacrimosa som är en del av Mozarts Requiem (länk till Spotify).
Inte vore det något om alla sjöng unisont?
Det visste han. Mozart.
Och det vet du och jag.
Innerst inne vet vi det.
Att ensamma är vi inget.
Åstadkommer vi så lite.

Maktens kluvna tungor

När forskare undersöker vilka egenskaper vi gillar och ogillar hos våra medmänniskor (i det verkliga livet, alltså, inte bara på Facebook) hamnar ofta falskhet i toppen på listan över misshagliga egenskaper. Vi tycker det är viktigt att kunna lita på varandra och på varandras utsagor. Det är nog självklart för de flesta när det gäller personliga relationer, men jag tycker det är anmärkningsvärt hur mycket falskhet våra makthavare kommer undan med.

Var och varannan kommun har exempelvis högt ställda visioner om att just deras område ska bli fossilfritt, eller åtminstone sänka sina utsläpp rejält, före 2050. Det är fina visioner som skulle vara fullt möjliga att uppnå om inte samma kommunalpolitiker på nästa möte bestämde sig för att låta uppföra ännu fler trafikdrivande externa handelscentrum, ännu fler och bredare bilvägar och ännu fler parkeringshus, istället för att satsa på kollektivtrafik och bra cykelbanor.

Internationellt säger sig Sverige arbeta för världsfreden. Vi vill in i FN:s säkerhetsråd och har på sistone tagit på oss ledartröjan när det gäller att ta emot flyktingar från krigsdrabbade länder. Det är förstås fantastiskt bra. Om en bortser ifrån att svenska vapen och övervakningssystem samtidigt används för att förfölja människorättsaktivister och åsamkar dem som inte kunnat fly både lidande och död. En etiskt sund och logisk konsekvens av de pågående konflikterna skulle naturligtvis vara att omedelbart upphöra med all export av krigsmateriel och vapenstödjande system.

Sånt är livet, sjöng Anita Lindblom en gång; så mycket falskhet bor det där …
Men måste det vara så? Måste vi verkligen gilla läget och gå med på att politiken både lokalt och globalt är full av falskhet?

Läs också gärna Erik Wallstens utmärkta krönika ”Att kasta pengar i sjön” från Östgöta Correspondenten 9 oktober.

Titta inte bort!

Visa nu att du är modig och
bevisa för dig själv att
du fortfarande är
en människa
 
Titta och lyssna på barnen
när de skriker efter hjälp och
låt skriken trasa sönder ditt hjärta
 
Det finns plats för alla som
vill och vågar hjälpa
och i alla ingår
du och jag
 
De skrikande barnen
behöver också
dig och mig
 
Det första vi kan göra är
det enklaste i världen;
är att vägra låta bli att lyssna och
att inte titta bort
 
Kanske kan detta första steg
detta lilla, lilla myrsteg
ta oss närmare beslutet att
faktiskt hjälpa till

Prata om problem och investera för framtiden

Förra veckan knivskars två personer på IKEA i Västerås. Den här veckan tre personer i Norrköping. Båda gärningsmännen hade blivit tokiga på grund av en outhärdlig livssituation. Den ena hade fått avslag på sin asylansökan, den andra fallit ner i gapet mellan psykiatrin och missbruksvården. Jag tänker att alla samhällsproblem som kan göra människor så desperata behöver åtgärdas men finner att bara ett av dem figurerar i debatten.

Att hitta siffror som säger sig beskriva vad invandring och integration kostar är inga problem. Svårigheten blir att hitta korrekta siffror eftersom alla parter i den infekterade debatten friserar dem efter sitt eget huvud. Den mest trovärdiga jag hittar idag kommer från Joakim Ruist, forskare vid Institutionen för nationalekonomi med statistik på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Han har gjort en studie som publicerades nu i vintras där den årliga nettokostnaden för flyktinginvandringen beräknats. Alltså enbart flyktinginvandring – inte utbytesstudenter och eller superingenjörer som importeras till våra exportföretag eller hemvändande utlandssvenskar – utan just flyktingar. Enligt honom kostar de Sverige 50 miljarder per år. Pengar som alltså kunde sparas in om vi stängde gränserna för folk som flyr från världens ohyggligheter.

Den andra desperadon då? Missbrukaren i Norrköping – vad kostar han och hans medmissbrukare? Siffrorna blir genast svårare att hitta men enligt regeringens särskilda utredare Gerhard Larsson, som står bakom den statliga missbruksutredning som avslutades 2011, går det loss på ungefär 150 miljarder per år. Det är några år sedan men problemet med droger har knappast minskat sedan dess och kostar antagligen samhället lika mycket, eller mer, även idag.

Det vore kanske vettigt om debatten inte enbart handlade om invandring när den lika gärna, eller kanske till och med hellre, kunde handla om samhällets problem med, och kostnader för, droger och missbruk?

Jag inser att de här siffrorna inte är jämförbara rakt av. Det går naturligtvis inte heller att ställa olika utsatta grupper mot varandra och vore förstås förfärligt om människor reducerades till enbart kostnader och siffror i tabeller.

Men jag är övertygad om att varje krona som hjälper en människa i nöd är en väl spenderad krona och en investering för framtiden. Eftersom alla människor kan bidra till samhället, bara de får näsan över vattenytan. Både före detta missbrukare och före detta flyktingar. Så låt det kosta. Låt oss fortsätta investera för framtiden och låt oss prata om fler bekymmer än invandringen; om den nu över huvud taget är ett bekymmer när vi för bara 50 miljarder får både möjlighet att hjälpa människor i nöd och ett antal driftiga och modiga nya medborgare.

Källor:
Om Joakim Ruist studie:
http://handels.gu.se/om_handelshogskolan/Nyheter/fulltext/ny-studie-om-flyktinginvandringen-och-de-offentliga-finanserna.cid1274535
http://www.metro.se/nyheter/forsta-studien-sa-mycket-kostar-flyktinginvandringen-sverige/EVHobx!UYfvr5562RciA/
Om missbruksutredningen:
http://www.svd.se/missbruket-kostar-150-miljarder_5606385

Skammens rodnad

Jag tänkte skriva något insiktsfullt om tiggeriet men det känns som om allt redan blivit sagt av kloka människor som är mycket mer pålästa än jag.
Och av korkade människor som inte läst på alls.

Det jag kan bidra med är kanske en fundering kring skammen, som jag tror ligger bakom vårt agerande både när vi ger och när vi inte ger.
När vi ser och när vi väljer att inte se.

Skam är för mig en hopplös och föga konstruktiv drivkraft eftersom skammen alltid är individuell. Skäms gör en ensam, med blossande kinder och kramp i hjärtat, och det är svårt för ensamma människor med hjärtkramp att åstadkomma någonting.
Vi vill inte visa att vi skäms för att det är så skämmigt.

Men om skammen är den ensammes plåga kanske
den inte tål att vi går samman?
Tänk om det går hål på våra skamfyllda bölder ifall
vi petar på dem tillsammans?
Tänk om skammen är ett troll som inte tål att betraktas i dagsljus?

Kanske kan en förändring börja först när vi erkänner djupet i
vår skam och släpar ut den i ljuset.

Kultureliten finns!

Jag har nyligen varit på två seminarier, ett i Stockholm och ett i Göteborg. Det ena handlade om sakprosans ställning i skolan och det andra om ”Historierna som skildrar verkligheten”; de som så ofta saknas, om man vill skildra all verklighet. Allas verklighet. Och inte bara medelklassens. Båda ämnena är förstås angelägna och de ideellt arbetande arrangörerna har naturligtvis goda bevekelsegrunder och ädla syften.

Och ändå. Vilka var vi? Med något undantag medelklass. Högutbildad medelklass. I flera fall redovisades studier av människor som har det sämre ställt för att vi skulle kunna resonera om hur kunskap genom välskriven sakprosa skulle kunna sippra ner i skolsystemet och nå även de minst studiemotiverade. Och hur berättelser från marginaliserade grupper ska kunna sippra i motsatt riktning och få genomslag i kulturliv och debatt.

Språket som användes var snårigt. Akademiskt. Teoretiskt. Samtalet som fördes krävde förkunskaper och tillgång till en exklusiv terminologi. Ungefär som det jag just skrev.

För första gången inser jag på allvar att det faktiskt finns en kulturelit som tycker att begrepp som postmodernism och sociokulturell kontext är lika enkla att hantera som filmjölk och lönehelg. Att det finns ett språk på den kulturella parnassen som effektivt håller oinvigda på avstånd. Att de har sitt egna språk, precis som andra yrkesgrupper, med den skillnaden är att de här människorna, uppriktigt, vill försöka nå fram till samma personer som de just exkluderat. De som inte har tillträde. De som har viktigare saker för sig. Typ livet.

Allvarliga män och lekfulla vuxna

I påskas var jag med familjen i Berlin. Resan är värd mer än ett inlägg men jag börjar med besöket på Teufelsberg, som var en av höjdpunkterna.

Teufelsberg är inget naturligt berg utan består av resterna från det sönderbombade Berlin. Det var hit lastbilarna gick. Med tegel, sten och bråte. Nu är det ett berg. Alltså, inte en kulle. Utan ett berg.

Ovanpå berget, som sticker upp över omgivningen på ett för radiovågor fördelaktigt sätt, byggde USA och Storbritannien en radaranläggning under kalla kriget. Här arbetade 1 500 personer med att lyssna av radiotrafiken i Öst. All radiotrafik. Det blev många rapporter på många papper. De som inte var intressanta buntades ihop, brändes och försåg den stora anläggningen med värme.

När muren föll 1989 förlorade platsen sin strategiska betydelse och något år senare övergavs den. Sedan dess har turerna kring berget och den tomma radaranläggningen varit många. Den såldes till en affärsman som ville bygga ett lyxhotell på berget men som fick en stark opionion mot sig. Lokalbefolkningen är rädd om naturen på och omkring berget och vill helst inte ha någon verksamhet där alls.

Teufelberg vy

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under tiden som diskussionen pågick klippte folk hål i stängslet och tog den gamla radaranläggningen i besittning. Flyttade in. Med sig hade de gamla möbler och pinaler, sin skaparlust, sin vrede och sina burkar med sprayfärg.

Nu ordnas informella visningar på platsen som är rankad som ett av världens förnämligaste gallerier för graffitti. Husen är trasiga och marken full av skräp men det blommar av färg och form som kreativa uttryck för ett slags motstånd.

Vi följer guiden genom den största byggnaden upp i den högsta radardomen. Beundrar utsikten och målningarna. Och jag tänker på vad det här egentligen är för en märklig plats men det är en av de andra deltagarna som sätter ord på den hoppfulla paradoxen. Att anläggningar som byggs av allvarliga män kan tas över av lekfulla vuxna.

FullSizeRender

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Teufelsberg ligger i Berlins utkant, man tar S-bahn till stationen som heter Grünewald och frågar sig fram. Eller går mot kolonistugeområdet tills man ser berget och kan sikta rätt.