Titti Knutsson Blogg

Arkiv för kategori Klimat och miljö

Det komplicerade lilla, och det enkla stora …

Jag har i dagarna läst många kommentarer om hur komplicerad världen är och hur vanskligt det är med förenklingar. Må så vara. I alla fall när det gäller enskilda frågor. Att, till exempel, skylla situationen i Syrien enbart på den fyra år långa och extrema torka som föregick kriget leder till förstås snett. Ett stabilt land med hyggligt effektiva myndigheter och en regim som respekterar sina medborgares lika värde har förstås bättre möjligheter att hantera klimatrelaterade påfrestningar som torka och översvämningar än en nation som styrs av en maktfullkomlig diktator med föga intresse för mänskliga rättigheter och demokrati. Kalifornien har haft torka sedan 2012 och där har vi än så länge bara hört lite gruff om hur korkat det är att en del lantbrukare odlar törstiga mandlar istället för torktåligare grödor.

Jag tänker att det, paradoxalt nog, ibland är lättare att hitta begripliga och ”enkla” men ändå korrekta förklaringar när det gäller de stora sammanhangen. Kanske helt enkelt därför att det är samma systemfel som ligger bakom det mesta som gått snett här i världen.

En ojämlik fördelning av resurser och makt ställer fattiga och maktlösa människor inför stora frustrationsgap – och har gjort så i långliga tider. Nu tillkommer effekterna av det förändrade klimatet som slår hårt mot vissa delar av världen där det späder på fattigdom, maktlöshet och frustration ytterligare.

Den uppdämda frustrationen får sitt utlopp i allt från fredliga protester till våldsamma upplopp; i regioner, nationer, städer och stadsdelar. Den driver människor på flykt och gör dem till lättfångade byten för religiösa och politiska fanatiker som utlovar en bättre tillvaro till alla som svär dem tro och lydnad.

Förutom att ge hjälp och stöd till de akut nödlidande måste vi därför också orka arbeta politiskt för kraftfulla och långsiktiga åtgärder mot klimatförändringen och för ökad jämlikhet – i Sverige och i resten av världen.

Så enkelt är det.

Lästips:
Boken ”Jämlikhetsanden – Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen
En artikel från i maj, av meteorologen Martin Hedberg: ”Torkan i Kalifornien skapar konflikter

Roten till det onda

För nio år sedan, 2006, skrev jag texter till en vandringsutställning om klimatfrågan, producerad av Riksutställningar i samarbete med Naturhistoriska riksmuseet. Under researchen lärde jag mig mycket nytt, bland annat om de scenarier som fanns kring hur klimatförändringarna skulle kunna orsaka konflikter i och flyktingströmmar från drabbade regioner och länder. Värst skulle det, förutsåg forskarna, kunna bli i redan instabila regioner som Sahelområdet i Afrika och Mellanöstern. Dels därför att de områdena skulle drabbas av klimatförändringarna både tidigt och hårt men också för att länderna i de här områdena ansågs sakna tillräckligt stabila samhällsstrukturer för att hantera till exempel långvarig torka.

Om de här länderna drabbades av extrema väderhändelser var risken stor, menade forskarna, att deras medborgare i sin förtvivlan skulle vända sig mot varandra men också att de skulle kunna bli lätta byten för extrema rörelser som erbjuder förenklade svar och lösningar. Det skulle kunna uppstå väpnade konflikter som i sin tur skulle kunna orsaka stora folkförflyttningar, inom och mellan länderna – men också flyktingströmmar till Europa.

I de här områdena ligger länder som exempelvis Etiopien, Mali, Somalia, Irak, Afghanistan och, förstås, Syrien.

Jag minns inte längre namnen på de där forskarna men skulle inte bli förvånad om de oavbrutet och med bistra miner muttrar ”vad var det vi sa?!”
Och jag tänker att vi borde lyssna mer på forskarna och mindre på media.
Precis som han, Hans Rosling, säger. Och årets mesta sommarpratare Johan Rockström.

Vi borde nog ta oss en funderare över helhetsbilden innan vi dras med i det ena eller andra lägret, för eller emot den ena eller andra sidan. För kanske är vi alla drabbade. Kanske är vi alla en del av problemet; och kanske kan vi också, på riktigt, bli delaktiga i lösningen.

Den senaste veckan har visat att vi klarar att sätta press på beslutsfattarna när det gäller de akuta symptomen.
Då borde vi väl kunna göra det också när det gäller de riktigt stora frågorna?

Och så lite länkar till olika media 😉
Artikel i TIME: ”How climate change is behind the surge of migrants to Europe
Artikel i DN (inom ramen för kampanjen #jagdelar) med både Hans Rosling och Johan Rockström:
En stark röst från folket kan få direkt påverkan på politiken”

En till, av Karin Bojs i dagens (8/9) DN: ”Med torkan kom kriget och alla flyktingar

Jag har hört träden skrika

En kväll nyligen var jag ute med vänner och hundar för att träna personsök i en skog. En mycket fin, gles blandskog där hällmarken klär sig i lingonris och renlav. Där sänkorna är fyllda med vitmossa och svart survatten och där livskraftigt blåbärsris täcker marken mellan träden. En sådan där skog som finns överallt. Eller fanns. För de blir allt ovanligare. Numera finns de fläckvis bevarade på ägor där någon tjurig bonde satt sig på tvären mot det rådande stordriftstänket, i nationalparker och naturreservat; men också i många tätortsnära rekreationsskogar. Alltså de skogar svenskarna oftast besöker. Kanske är det därför så få protesterar?

Kanske är vi bara några få som vet hur många artfattiga granhelveten det finns där ute? Hur många trettioåriga hyggen som fortfarande är oframkomliga? Hur många olikåldriga blandskogar som faller och ersätts med planterad barrskog i raka rader? Hur många meterdjupa körspår som lämnas utan åtgärd när de varmare vintrarna inte längre ger någon bärande tjäle?

Självklart ska våra skogar fortsätta brukas men det måste väl inte innebära att vi hugger kalrent och kör sönder dem med dyra, fossildrivna maskiner som måste gå dygnet runt för att ägarens ekonomi ska gå ihop?

Vi var i skogen i fyra timmar den där kvällen och hela tiden hörde vi ljuden från avverkningen som pågick en bit bort. Genom det lågfrekventa bullret från själva maskinen skar det metalliska skriet när träden kapades och med tunga, dova dunsar föll till marken där de kvistades och barkades med ett knäckande, sprättande ljud.

Det blev så påtagligt för oss vad som pågick. Att det var en våldshandling, ett respektlöst övergrepp baserat på ett föråldrat, industriellt tänkande som fick jättarna på fall.

Och jag tänker att det vore kanske bra om fler fick dela den upplevelsen.
Om fler fick höra träden skrika.

Det måste få vara roligt!

Jag läser vidare i Svante Axelssons utmärkta bok ”Vår tid är nu – tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen” och kom idag till stycket nedan som fick mig att minnas hur vi våren 2014 var några individer som fick kämpa hårt för att ge kulturen sitt rättmätiga utrymme på Klimatriksdag 2014. För visst har han rätt i att delar av miljörörelsen präglas av samma negativa och exkluderande normer som många religiösa samfund. Det ska helt enkelt inte vara roligt. Tvärt om förväntas anhängarna genomgå olika former av stålbad på sin smala väg mot, den ofta individuella, lyckan. Syndarna, avfällingarna och de otrogna hundarna exkluderas ur gemenskapen, betraktas med illa dolt förakt och får bära tunga bördor av synd och skam där de utan minsta eftertanke rumlar längs den breda vägen. I de mest extrema fallen förbjuds allt vad underhållning och nöje heter. Ungefär som delar av arrangörsgruppen bakom Klimatriksdag 2014 hävdade att en klimatriksdag är så allvarliga saker att det var tveksamt om den lämpade sig som skådeplats för musik, teater och konst.
Själv instämmer jag hellre med Robban Broberg som redan på 1970-talet sjöng att det måste få vara roligt att göra revolution.
Och med Henning Mankell som i gårdagens Babel slog fast att litteraturen inte kan förändra världen, men att världen inte går att förändra utan litteratur.
För hur ska vi kunna nå ut om vi föraktar stora delar av mänskligheten och förnekar dem berättelserna och allt som är spännande, vackert och roligt?

Ur Svante Axelssons bok

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur Svante Axelssons ”Vår tid är nu”, Ordfront förlag 2014.

 

Elektriska tekniksprång

För några år sedan utfärdade jag en egenhändigt ihopsnickrad profetia där jag förutspådde att ren energi är världens möjlighet för fattiga länder som förstår att ge befolkningen, istället för storbolagen, makt över de elnät de avsåg, och avser, att bygga. Jag hade hört att länder som ännu inte byggt ett fast telefonnät helt hoppade över den teknikfasen och gick direkt på mobil telefoni, och tänkte att det borde kunna bli en liknande utveckling för produktion och distribution av elektricitet.

Idag fick jag syn på en artikel i Washington post som ger mig rätt. Nu händer det. Länderna i den sk tredje världen investerar storskaligt i småskalig, fönyelsebar elproduktion baserad på ett nät av småproducenter – precis som vi skulle kunna göra i om vi inte satt fast i en gammaldags och storskalig industriell struktur där stora bolag och deras lobbyister styr och ställer över våra huvuden och bakom riksdagsledamöternas ryggar.

Jag har också tagit del av en artikel av Lotta Gröning där hon slår fast att kärnkraft är den rätta vägen att gå och berättar att FN tydligen slagit fast att Sverige kommer att vara ett fattigt land om trettio år. Och jag tänker att om vi skulle välja att satsa på gammalindustriell kärnkraft medan de växande ekonomierna satsar på modern, småskalig och förnyelsebar energiproduktion så är det kanske rätt åt oss att vi halkar efter och blir fattiga. Fast det kommer vi inte att göra. Eller?

Från miljömupp till styrelseproffs

Jag har alltid varit en skogsmulle. En miljömupp. Jag var ute i skogen innan jag kunde gå och är fortfarande ute i markerna dagligen. Och ja, jag har en i bokstavlig bemärkelse tvättäkta palestinasjal. Näbbstövlarna har jag däremot nött ut för länge sedan och ersatt med ett par i det närmaste outslitliga kängor från Lundhags.

På den lilla bruksort där jag växte upp var ställningstaganden för miljön långt ifrån självklara. Åratal efteråt ville en gammal bekant jag stötte ihop med ha bekräftat om hen kom ihåg rätt. Hade jag verkligen spelat gatuteater mot kärnkraft då, på åttiotalet? Och jo. Ja. Det hade jag. Det gjorde jag. Och på den vägen är det. Skillnaden är att vi som vill rädda världen idag möts med en helt annan respekt. Kanske för att vi visat att den här världen inte nödvändigtvis blir sämre om vi tar bättre hand om den. När vi slutade med blyad bensin och freoner betydde det vare sig att maten fick stå framme och härskna eller att bensinen blev vansinnigt dyr och dålig över en natt. Tvärt om så fick vi kylskåp som var billigare i drift och lika bra bensin, samtidigt som ozonskiktet långsamt läktes, färre människor drabbades av blyförgiftning och vägrenarna började blomma igen. Har ni förresten lagt märke till det? Att det här och där finns både gullvivor och prästkragar även intill hårt trafikerade vägar? Så var det inte när jag var barn. För då sprutade man vägrenar och banvallar med hormoslyr.

För ungefär ett år sedan var jag med och arrangerade världens första klimatriksdag – ett arrangemang som vände sig till alla svenskar som tar varningarna från FN:s klimatpanel på största allvar. Vi samlade 600 engagerade personer från hela landet i Norrköping och tvärt emot vad man kanske skulle kunna tro så präglades de tre dagarna av optimism och framtidstro. För första gången fick jag vara en del i en miljörörelse som var för en himla många bra saker och inte bara emot de dåliga. Min egen amatörpsykologiska tolkning av det här är att vi som varit aktiva länge i miljörörelsen har hunnit igenom krisbearbetningens första destruktiva faser; chocken, förnekelsen, vreden, sorgen och den gemensamma bearbetningen; för att komma ut på andra sidan, där livet går vidare i en ny riktning.

Det är min och många andras övertygelse att den förestående förändringen eller omställningen, har potential att göra vårt samhälle till en mycket bättre plats för alla, och på sistone verkar det som om såväl myndigheter som offentliga institutioner och företag börjat dela denna övertygelse. Ideella miljöorganisationer tar idag plats som remissinstanser för politiska förslag, både lokalt, regionalt och nationellt. Ärrade aktivister bjuds in till beslutande organ och styrelser för att ge nya infallsvinklar på de gamla frågorna om hur samhället bäst ska organiseras för att fungera så bra som möjligt, för så många som möjligt, utan att för den skull göra livet omöjligt för kommande generationer. Folkliga artister som gjort sig kända för slapstick, ordvitsar och allmänt trams gör politiska shower med inbyggd tillväxtkritik som hyllas av både kritiker och publik. Naturskyddsföreningens generalsekreterare skriver en bok om lekande lätt omställningen skulle kunna genomföras. (”Vår tid är nu – tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen”, Svante Axelsson, Ordfront förlag 2014)

Det enda smolket i min av ekologisk rusdryck fyllda glädjebägare är att jag vet att delar av befolkningen ändå riskerar att missa möjligheten att påverka sin lilla bit av framtiden. Några av oss som lever här har av olika skäl hamnat utanför de strukturer som styr samhällsutvecklingen. För en del är sveket så stort att en befogad misstro mot hela samhällsbygget kunnat slå rot. Kanske är den stora utmaningen just nu att söka upp dessa nya röster och med uppriktigt intresse lyssna till vad de har att säga om sin och planetens framtid?