Textmakare Knutsson

Arkiv för kategori Åsikter

Hopp för klimatet 2017

En debattartikel jag skrev å Klimatfolkets i Östergötland vägnar. Publicerad i Norrköpings tidningar 4 januari 2017.

Här är slutklämmen:
Klimatfolket vill att Östergötland ska gå före in i omställningen på samma sätt som Sverige skulle kunna gå före i EU, och EU i världen. Många östgötar är redan igång, men det skulle gå ännu fortare och lättare om alla var med, utifrån sin plats i samhället och livet. Och den riktigt goda nyheten är att det är fullt möjligt, redan nu. Jag hoppas det nya året blir en startpunkt för detta vårt stora, gemensamma projekt. Och att du också vill vara med!

Läs hela artikeln här.

Jag byter profilbild (inlägg på Facebook)

Här kommer ett jättelång uppdatering, läs om ni orkar.
Idag är det en vecka sedan attentatet mot Charlie Hebdo ägde rum, och idag byter jag profilbild. Jag tar bort ”Je suis Charlie” men det beror inte på att tiden har gått eller på att det blivit mindre angeläget att försvara tryckfriheten. Det beror istället på att jag inte alls känner mig som någon Charlie Hebdo och inte alls är lika fri och modig som journalisterna och tecknarna på tidningen Charlie Hebdo är, och var. Inte lika utmanande, provocerande och frimodig. För jag, jag har Jante på min ena axel och Luther på den andra, och mellan dem en skalle full med tvivel och försiktighet. Jag har en ren diskbänk och ordning på mina papper. Jag skriver bra och försöker vara medmänsklig. Men jag utmanar ingen, vågar sällan provocera och undviker konflikter. Jag röstar men är inte engagerad i politiken. I själva verket är jag nog en ganska enstörig och räddhågsen liten skribent. Kanske rent av en liten lort. Därför kan jag inte längre påstå att jag är Charlie Hebdo.
Jag tycker mig också ha förstått att påståendet ”Je suis Charlie” för en del har kommit att betyda ”Jag är emot islam” vilket i mitt fall är helt fel. Jag är emot fanatism. Av alla slag. Och jag är övertygad om att min mer orädda författarkollega Amos Oz har rätt när han säger att fanatiker saknar fantasi (nog att tänka sig in i hur andra människor kan tänkas vilja leva), nyfikenhet (nog för att ta reda på hur andra valt att leva) och humor (nog för att kunna skratta också åt sig själva). Mitt eget tilläggsresonemang är att dessa tre gyllene egenskaper verkar stå högt upp, och därmed är svåra att nå, i egenskapernas alldeles egna behovstrappa. Att fantasi, nyfikenhet och humor, som vaccinerar oss mot fanatism, lättast blomstrar i befolkningar som känner sig trygga och som lever i öppna, fredliga och hyfsat jämlika samhällen.
I Interpols statistik, som komikern Magnus Betnér nyligen skrivit om (ni vet, han som verkligen inte är någon liten räddhågsen lort), framgår det att det största lilla terrorhotet mot oss i Sverige absolut inte kommer från några muslimer. Inte ens från några inpiskat fanatiska muslimer. Utan från de olika högerextrema grupper som växer sig allt starkare, och möjligen i någon mån från deras vänsterextremaste motståndare. Alltså från de politiska fanatikerna snarare än från de religiösa.
De svenska nationalistfanatikerna säger att de värnar om det svenska men för mig är det svenskaste just detta att vi levt så länge i fred, demokrati, frihet och relativ jämlikhet att vi har kunnat kosta på oss både att ha humor och att vara fantasifulla och nyfikna på nya människor och kulturer. Att vi har varit, och är, beredda att komplettera vår gamla vanliga livsstil men lite nya, fräcka grepp och att vi kan skratta åt vårt gamla kungahus, våra knätofsar och våra små grodor. I något enstaka fall kanske till och med åt Jante.
Jag tycker att resonemanget styrks av att när nu klyftorna i samhället ökar så har också polariseringen ökat och fanatikerna blivit fler och mer högljudda. Ett ojämlikt och mindre tryggt samhälle fostrar fler fanatiker. Fler som tror att bara de och deras ledare har rätt. Som saknar fantasi, nyfikenhet och förmåga att skratta åt sig själva.
När jag är ute på skolbesök och pratar med eleverna om det här brukar de efter en liten stund komma fram till att de som har bäst förutsättningar att klara sig undan fanatism är de själva. Barnen. Som oavbrutet använder sin fantasi, sin nyfikenhet och sin humor. Som utvecklas genom att ställa frågor, leka och hitta på. Genom att vara naiva, om ni vill. Som vi är, som gillar sådant som att kärleksbomba terroristernas mål.
Vid det här laget, kan jag avslöja, har Jante gått igång. För vad ska allt detta skrivande av och om mig tjäna till? När det finns så många andra kloka människor som skriver mycket bättre.
Och Luther. För det här tar ju tid från det jag egentligen borde skriva.
Och tveksamheten. För sådär väldigt övertygad om att jag tvärsäkert har alldeles rätt på alla punkter är jag faktiskt inte.
Och försiktigheten. För nu kanske någon blir sårad, som inte tänker som jag och som är mindre naiv och mycket mer påläst än jag.
Men nu skrev jag det i alla fall. Och för att försöka vara lite, lite mer som Charlie så sammanfattar jag i stora bokstäver.
HEJA BARNEN!
HEJA FREDEN OCH JÄMLIKHETEN!
HEJA HUMORN, FANTASIN OCH NYFIKENHETEN!
LÅT OSS KÄRLEKSBOMBA HELA VÄRLDEN!
LÄNGE LEVE NAIVITETEN!

Blogginlägg på Föräldravrålet

I går publicerade Föräldravrålet en av mina texter på sin blogg. Den handlar om likheterna mellan hundträning och arbetet mot klimatförändringarna. Det här stycket sammanfattar min huvudtes:

Jag har inte tränat hund så länge men det har ändå fått mig att fundera på om det kanske inte är så stor skillnad mellan hundar och människor. Om det skulle få större effekt ifall vi berömde våra medmänniskor direkt när de tar minsta lilla steg i rätt riktning och slutade gnälla på dem när vi tycker att de gör fel.

Läs hela inlägget här.

Text om cykeltest

bloggen Velonavia kan du läsa om hur jag upplevde fraktcyklarna som jag provcyklat på Enskede Gamla Lådcyklar.

Kulturartikel om godhet

Idag publicerar Correns kulturredaktion denna artikel som jag skrivit till deras serie om godhet:

Kulturredaktionen har bett om tankar och texter om godhet. Det är intressant eftersom det går stick i stäv med den etablerade medialogiken, som föranstaltar att en nyhet utan en tydlig konflikt inte har något som helst värde. Nyheter om konflikter är det enda vi mediekonsumenter är intresserade av. Så är det, det vet alla goda journalister, för det har de fått lära sig på journalisthögskolan.
I etablerade media får du därför sällan några goda nyheter. För att hitta dem måste du istället gå ut i världen, eller åtminstone på Internet. Där finns sanna och aktuella berättelser om kompromisser, fredstrevare och utsträckta händer överallt. I Gaza, Afghanistan och Iran. I Rosengård, Salem och Skäggetorp. I villor, lägenheter och skjul världen över möts människor som stått långt ifrån varandra, geografiskt, socialt och/eller kulturellt. Överallt kommer människor överens. Överallt och hela tiden gör människor upp i godo.
Vi vill varandra väl och är i grunden goda, men godheten är en kreativ och subversiv kraft som kan försätta både små och stora berg. Goda handlingar utmanar ofta etablerade makthavare som inte alltid är så intresserade att vi ska försätta just den bergstopp som de besitter.
Trygga människor, som tror gott om sina medmänniskor, är svåra att kontrollera, eftersom de handlar i enlighet med sina egna samveten utan att invänta direktiv från vare sig ett parti, en trosuppfattning eller ett ekonomiskt system styrt av kortsiktig girighet. Rädda människor, däremot, som känner sig maktlösa, feta och fula, och som är övertygade om att världen är full av ondska och olösliga konflikter, kan lätt fås att följa ”den enda vägen”, vart den än leder.
Jag har länge tyckt att etablerade media sviker sitt ansvar som tredje statsmakt när de förtiger så många goda nyheter och förnekar oss läsare, lyssnare och tittare den demokratiska gnista och det hopp som vi skulle kunna hämta ur dem. Därför är det positivt och intressant att Kulturredaktionen på en konservativ tidning nu vill ha texter om godhet. Det är, i sig, en god nyhet för mig.

Debattartikel i Corren

Idag publicerar Corren en debattartikel som jag skrivit för Klimataktion Östergötland.
Den avslutas så här:

Att vi kan förändra jordens klimat genom våra tusen och åter tusen vardagliga beslut har vi redan bevisat. Nu måste vi bara visa att vi kan göra det en gång till, fast åt andra hållet. Om dagens politiska ledare då får svårt att hänga med i svängarna så är det deras problem. Inte vårt, och inte ditt.

Läs hela artikeln.

Debattartikel i Dagens Industri

Jag har spökskrivit en debattartikel om spårbilar som idag publiceras i Dagens Industri.

Där skriver jag bland annat:

Men varför finns det då inte spårbilsnät överallt, om de nu är så bra? Fyra faktorer har hittills bromsat utvecklingen:

  • Bristande insikt om klimatkrisens allvar.
  • En konservativ, fossilbaserad industrisektor.
  • Konservativ syn på privatbilism och kollektivtrafik.
  • För få och för klena investeringar i ny och hållbar teknik.

Dessa hinder har på kort tid förvandlats till en hög med bråte som, om vi raskt plogar undan den, kan lämna plats för nya, framtidssäkra produkter. En tydlig och snabb investering i spårbilar kan ge nytt hopp till såväl fordons- och stålindustrin som miljö- och fackföreningsrörelsen, men också till invånarna i våra städer. Samtidigt. Använd gärna skattemedel till det.

Artikeln är skriven i samarbete med, och underskriven av, åtta representanter från industri, politik och samhälle. Den provocerade naturligtvis genast fram ett antal kommenterande stollar men väcker förhoppningsvis också en del kloka tankar i en del mäktiga huvuden.

Läs hela artikeln på www.di.se , enklast genom att klicka på ”DI debatt” i listan med snabblänkar nere till vänster.

Insändare på etc.se

En fråga om hur man gör för att trösta klimatförnekare publicerades i går på etc.se tillsammans med en förklaring om varför man bör göra det.

Jag lägger in hela här eftersom insändarna är lite färskvara på deras hemsida.

Jag var nyligen och lyssnade på ett samtal med rubriken ”Meningen med livet i skuggan av klimatkrisen” som arrangerades av bl a Ung Scen Öst här i Linköping.
Många intressanta existentiella, moraliska och filosofiska frågor kom upp, men en reflektion dröjde sig kvar hos mig. Det var när en av deltagarna; astronomen Bengt Gustafsson tror jag att det var; berättade om mänskliga krisreaktioners olika stadier och applicerade dem på oss nu levande.
Ett av spåren i resonemanget blev att förnekarna, de där styvnackade propp-Orvar-gubbarna i de stora bilarna, ni vet, kanske inte alls är cyniska och giriga antifilantropiska dumskallar. Förnekelse är nämligen ett av stadierna i en normal krisreaktion. Kanske är det där de befinner sig? I synnerhet som mänskliga kriser tenderar att bli djupast för dem som känner den största skulden…
I så fall, resonerade vår gammelbiskop Martin Lönnebo vidare, behöver inte förnekarna mer kunskap eller kritik – utan tröst.
Och sedan dess har jag frågat mig: hur i all världen tröstar man en propp-Orvar-gubbe i en stor bil? Vill han ha en kram? En blomma? En axel att gråta mot? Och hur kommer man över huvud taget intill dem?
Någon som har en idé?

Debattartikel på Corren.se

Denna debattartikel publicerades i natt på Östgöta Correspondentens hemsida. Eventuellt kommer den i papperstidningen i början av nästa vecka, fast då utan de sista raderna som tipsar om manifestationerna i morgon lördag den 6 december.

Vi omges just nu av feta rubriker och män i kostym som med allvarlig min berättar för oss om den ekonomiska krisens orsaker och verkningar. Trots att den orsakats av girighet högt upp i finanspalatsens luftiga salar så är det vi medborgare som får betala. Nyligen fick vi också del i skulden, eftersom vi konsumerar för lite.
Själv tycker jag det är fullständigt lysande om finanskrisen kan leda till att vi bryter med vår slentrianmässiga överkonsumtion av jordens ändliga resurser. För det finns en annan kris, som inte bara handlar om ekonomi utan om överlevnad. Klimatkrisen.
De båda kriserna har samma onda rot; människans girighet och benägenhet att överutnyttja tillgängliga resurser; och borde därför bekämpas med samma medel.
Tiden är inne för världens folk att kräva en ekonomisk världsordning som gör skäl för namnet – som hushållar med våra gemensamma resurser. Ett ekonomiskt system som också är ekologiskt. Just nu är förutsättningarna bättre än på mycket länge, kanske bättre än de någonsin kan bli. Finanskrisen har fött en vilja att lyssna även bland de mest hårdföra finanshökar och börshajar.
Alternativet, att fortsätta som hittills, leder oundvikligen till en nedåtgående spiral där kris följer på kris, den ena djupare än den andra. Upprepade ekonomiska och ekologiska kriser som hotar att ge oss en värld där fattiga länder och folk får betala med så stort lidande att deras frustration blir en eskalerande säkerhetsrisk, även för oss i den rika norden. Vi riskerar att få en värld helt och hållet styrd av fruktan.
Låt oss därför förklara för politiker på alla nivåer att vi är beredda att stödja konstruktiva, politiska lösningar med samma hängivenhet som vi hittills ägnat de destruktiva problemen.
Just nu står en dörr på glänt mot en hållbar framtid. Låt oss öppna den.
På lördag den 6 december kommer människor över hela världen manifestera sin vilja att delta i kampen mot klimatförändringen. Gör det du också!
Uppsala universitet har en hemsida med information om alla arrangemang i Sverige: www.cemus.uu.se/klimat
Titti Knutsson

Utställningsrecension i Corren

Idag publicerar Östgöta Correspondenten min recension av utställningen ”Sverige och förintelsen – Fransson skottar snö” som jag såg i Göteborg under bokmässan och som nu visas på Arbetets museum i Norrköping till i maj.

Jag inleder recensionen så här:
Om det varit möjligt hade jag velat se den här utställningen tillsammans med de av mina släktingar som var vuxna redan på tjugotalet. Då skulle jag frågat dem vad de fick veta, vad de tog reda på. Och om hur det kändes när de fick veta det de inte känt till.
Grät de, som Roy Anderssons pastellgrå par i utställningens soffa? Blev de arga? Och hur var det att sedan leva sin vardag med åskådarens skuld?
Från min plats i tiden ter det sig självklart att önska att mina egna anfäder och anmödrar hörde till de orädda kritiker som citeras i utställningen. De som såhär i efterhand får skänka lite hopp bland alla skrämmande protokoll, lagtexter och utdrag ur forskningsrapporter.
Alla texter, bilder och dokument är autentiska, från tiden. Det ger en trovärdighet och tyngd som får mig att svälja och vämjas men också att högakta de klarsynta och modiga, de censurerade och fängslade.

Jag hittar inte recensionen på Correns hemsida, men om du mejlar mig så skickar jag över den.