Titti Knutsson Blogg

Maktens kluvna tungor

När forskare undersöker vilka egenskaper vi gillar och ogillar hos våra medmänniskor (i det verkliga livet, alltså, inte bara på Facebook) hamnar ofta falskhet i toppen på listan över misshagliga egenskaper. Vi tycker det är viktigt att kunna lita på varandra och på varandras utsagor. Det är nog självklart för de flesta när det gäller personliga relationer, men jag tycker det är anmärkningsvärt hur mycket falskhet våra makthavare kommer undan med.

Var och varannan kommun har exempelvis högt ställda visioner om att just deras område ska bli fossilfritt, eller åtminstone sänka sina utsläpp rejält, före 2050. Det är fina visioner som skulle vara fullt möjliga att uppnå om inte samma kommunalpolitiker på nästa möte bestämde sig för att låta uppföra ännu fler trafikdrivande externa handelscentrum, ännu fler och bredare bilvägar och ännu fler parkeringshus, istället för att satsa på kollektivtrafik och bra cykelbanor.

Internationellt säger sig Sverige arbeta för världsfreden. Vi vill in i FN:s säkerhetsråd och har på sistone tagit på oss ledartröjan när det gäller att ta emot flyktingar från krigsdrabbade länder. Det är förstås fantastiskt bra. Om en bortser ifrån att svenska vapen och övervakningssystem samtidigt används för att förfölja människorättsaktivister och åsamkar dem som inte kunnat fly både lidande och död. En etiskt sund och logisk konsekvens av de pågående konflikterna skulle naturligtvis vara att omedelbart upphöra med all export av krigsmateriel och vapenstödjande system.

Sånt är livet, sjöng Anita Lindblom en gång; så mycket falskhet bor det där …
Men måste det vara så? Måste vi verkligen gilla läget och gå med på att politiken både lokalt och globalt är full av falskhet?

Läs också gärna Erik Wallstens utmärkta krönika ”Att kasta pengar i sjön” från Östgöta Correspondenten 9 oktober.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *